Författare: David Bagge i samarbete med Alexandro Sanfridsson, Co-founder av Marketmate.
Förra veckan publicerade vi en artikel med titeln Trump pressar Fed till sänkning? och idag ska vi fördjupa oss i den amerikanska skuldkrisen!
Föreställ dig att vi sitter ner över en kopp kaffe och pratar om ekonomin. Det finns en stor fråga på bordet: USA bär på en enorm skuld, och en stor del av den (runt 7 biljoner usd) måste refinansieras snart. Haken är att räntorna just nu är ganska höga, vilket gör det mycket dyrare att refinansiera den skulden. Det är lite som att veta att du måste förnya ditt bolån, men räntorna har skjutit i höjden – du ser nog inte fram emot de högre månatliga betalningarna, eller hur?
Detta är den stora bilden: ett berg av skuld förfaller vid en tidpunkt då lånekostnaderna är höga. Låt oss bryta ner varför det spelar roll och hur, märkligt nog, en kortsiktig nedgång på aktiemarknaden faktiskt kan hjälpa att lindra problemet.
Den stora bilden: Ett skuldberg med höga räntor där räntebetalningar på statsskulden landar på 1,3-1,5 trn USD i år oavsett om Fed sänker räntan 100 bps i år eller ej.
Tänk på USA:s skuld som en gigantisk kreditkortsräkning. Under åren har regeringen lånat biljontals dollar, och mycket av den skulden förfaller snart (cirka 7 biljoner måste refinansieras inom en snar framtid). Normalt innebär refinansiering bara att ta nya lån för att betala av de gamla. Men här är problemet: räntorna har stigit kraftigt på sistone.
Detta är som om ditt kreditkortsföretag plötsligt höjde din ränta – att rulla över den skulden blir mycket dyrare. Regeringen befinner sig i en liknande situation. Att refinansiera 7 biljoner dollar till dagens högre räntor skulle innebära att betala avsevärt mycket mer i ränta. Precis som en familj kan oroa sig för att bolånebetalningarna ska fördubblas, oroar sig beslutsfattare för att högre räntekostnader kommer att pressa statsbudgeten. Pengar som går till ränta kan inte användas till andra prioriteringar, vare sig det gäller försvar, infrastruktur eller sociala program.
Kort sagt, USA har en skuldbomb, och höga räntor gör att den tickar ännu högre.
Varför höga räntor spelar roll (för alla)
Du kanske undrar varför vanliga människor ska bry sig om höga räntor när det handlar om regeringens (eller företags) lån? Jo, höga räntor fungerar som en tung motvind för hela ekonomin.
För regeringen innebär det att hundratals miljarder extra dollar går enbart till räntebetalningar. Det kan i sin tur leda till högre skatter eller minskade offentliga utgifter, eftersom en större del av budgeten äts upp av räntor.
För företag gör höga räntor lån och obligationer dyrare, vilket kan avskräcka dem från att expandera, anställa eller investera i nya projekt.
Till och med för oss vanliga människor kan höga räntor göra bolån, billån och studielån dyrare.
Så, när räntorna skjuter i höjden blir det en börda för nästan alla. Det är som om hela ekonomin hade en enorm kreditkortsskuld och att räntan just höjts – mer pengar går till att betala ränta och mindre till att faktiskt driva ekonomin framåt eller förbättra våra liv.
Nu höjer Federal Reserve räntorna för att bekämpa inflationen (vi har sett detta nyligen), men dessa höga räntor har sina konsekvenser. Den avgörande poängen är att det nuvarande högränteläget sätter stor press på både statens finanser och affärsverksamheten. Om ingenting förändras, skulle refinansiering av den gigantiska skulden på 7 biljoner till exempelvis 5% istället för 2% bli enormt dyrt. Det är som att lägga till en extra, riktigt stor räkning i budgeten. Därför skulle en lösning för att sänka räntorna igen (utan att låta inflationen skena) vara väldigt hjälpsam.
Hur en marknadsnedgång kan pressa räntorna nedåt
Här kommer den lite oväntade delen: en marknadsnedgång (en kortvarig nedgång på aktiemarknaden) kan faktiskt leda till lägre räntor. Hur?
Föreställ dig att aktiemarknaden kraschar för en tid – inget som någon med en 401(k) vill se, men häng med nu. När investerare blir rädda för aktier (eftersom priserna faller eller ekonomin ser skakig ut) letar de ofta efter säkrare platser att placera sina pengar. Och den klassiska “trygga hamnen” är amerikanska statsobligationer (i princip att låna ut pengar till USA:s regering).
Eftersom USA alltid betalar sina skulder (åtminstone hittills), ses statsobligationer som en av de säkraste investeringarna.
När många rusar till statsobligationer händer något intressant: obligationspriserna går upp (på grund av den höga efterfrågan) och obligationsräntorna går ner.
Du kan tänka på det så här – om alla lånar ut pengar till regeringen genom att köpa obligationer, behöver regeringen inte erbjuda lika hög ränta för att locka långivare. Det är som om en bank plötsligt fick massor av insättningar – den kanske sänker sparräntorna eftersom den inte längre behöver anstränga sig för att få in kapital.
Så en börsnedgång kan leda till en “flykt till säkerhet” – investerare säljer aktier och placerar pengarna i obligationer. Denna rusning till obligationer pressar räntorna nedåt, vilket gör det billigare för regeringen (och företag) att låna pengar.
Vi har faktiskt sett detta hända tidigare under kriser: till exempel vid skarpa marknadsnedgångar eller lågkonjunkturer faller obligationsräntorna ofta kraftigt när investerare söker trygghet.
I praktiska termer, om börsen föll och räntan på 10-åriga statsobligationer sjönk från, säg, 5% ner till 3%, skulle USA:s regering kunna refinansiera sin skuld till 3% istället för 5%. Det är en enorm besparing på 7 biljoner – tänk att spara 2% ränta på ett lån på 7 biljoner dollar. Det skulle dramatiskt minska räntekostnaderna och lindra den budgetpress vi pratade om tidigare.
Kort sagt, en marknadsnedgång kan vara den chock som behövs för att få räntorna att sjunka. Det är lite som en tryckavlastningsventil. Ingen gillar en börskrasch, men om en sådan inträffar, så kan den åtminstone ha den positiva effekten att lånekostnaderna blir lägre för landet. Och om det sker precis när farbror Sam behöver refinansiera en enorm skuld, kan det visa sig vara en mycket välkommen bieffekt.
Historiska Fed-räntesänkningar och deras påverkan på inflationen
Fed Funds Rate-trender vid ekonomiska nedgångar (1982, 1994, 2001, 2008, 2020)
- 1981–82: Fed höjde räntan till nära 20 % för att bekämpa inflationen, men sänkte den sedan snabbt till 8–9 % 1983 för att motverka en djup recession. (Källa)
- 1990-talets recession: Räntan sänktes från cirka 7–9 % i 1989–1990 till 3 % år 1992, då ekonomin kämpade med låg tillväxt. (Källa)
- 2001 IT-kraschen: Fed sänkte räntan elva gånger, från 6,5 % till 1 % år 2003 för att stimulera ekonomin. (Källa)
- 2008 Finanskrisen: Räntan sänktes aggressivt från 4,5 % i slutet av 2007 till 0 % i slutet av 2008. (Källa)
- 2020 COVID-19-pandemin: Fed sänkte återigen räntan till nära noll i mars 2020 som svar på pandemichocken. (Källa)
Dessa historiska räntesänkningscykler visar Fed:s aggressiva strategi för att stimulera ekonomin under nedgångar.
Inflationens utveckling efter Fed-räntesänkningar
(Amerikansk inflation (% per år) under och efter stora Fed-räntesänkningar.)
En viktig observation är att inflationen inte skenade iväg efter dessa räntesänkningar – istället sjönk den ofta eller förblev låg.
- Efter 1982 års recession: Inflation föll till 3–4 % och låg i genomsnitt på cirka 3,5 % under slutet av 1980-talet, trots stora räntesänkningar. (Källa)
- Tidigt 1990-tal: Inflationen sjönk från över 6 % år 1990 till cirka 3 % år 1992, samtidigt som Fed lättade på penningpolitiken. (Källa)
- 2001–2003 (Efter IT-kraschen): Fed:s aggressiva räntesänkningar till 1 % sammanföll med en låg och stabil inflation på 1–2 %. (Källa)
- Efter 2008 Finanskrisen: Inflationen förblev mycket låg och blev till och med negativ (deflation) under 2009, vilket skapade farhågor om deflation. (Källa)
- 2020 Pandemin: Fed sänkte räntan till 0 %, men inflationen var fortsatt dämpad (~1,4 % år 2020). (Källa)
Det var först senare, när ekonomin återhämtade sig och leveranskedjor stördes, som inflationen steg – men denna uppgång drevs av unika faktorer snarare än själva räntesänkningarna.
Jämförande analys: Varför räntesänkningar inte alltid leder till hög inflation
(Jämförelse av inflationens utveckling efter Fed-räntesänkningar vid olika perioder, för att visa ekonomiska faktorers betydelse.)
Historiska data visar att aggressiva räntesänkningar inte automatiskt leder till hög inflation – utfallet beror helt på ekonomiska förhållanden vid den tidpunkten.
- Recessionsförhållanden: Vid varje tillfälle då Fed sänkte räntorna var ekonomin i en nedgång eller finanskris, där efterfrågan var låg och deflationstrycket högt.
- Exempel: Efter de kraftiga räntesänkningarna 2001 och 2008 fanns stort arbetskraftsöverskott och outnyttjade resurser, vilket gjorde att inflationen förblev låg trots billigare krediter. (Källa)
- När inflation faktiskt ökade (2021–2022): Detta berodde på exceptionella faktorer – pandemirelaterade flaskhalsar i leveranskedjor och massiv finanspolitisk stimulans – snarare än bara räntesänkningar. (Källa)
Slutsats:
Den historiska trenden visar att räntesänkningar under ekonomiska kriser tenderar att stabilisera eller sänka inflationen, snarare än att driva upp den. Monetär politik är inte en isolerad faktor – dess effekt på priser beror på hela ekonomins tillstånd vid den tidpunkten. När det finns mycket ledig kapacitet i ekonomin och efterfrågan är svag, kan även aggressiva räntesänkningar ske utan att inflationen ökar.
Dessa insikter är viktiga när man analyserar dagens penningpolitik och framtida räntebeslut.
