Men det blir bra va?

Förra veckan skrev jag krönikan “The botten is nådd?” som handlade om vad jag letar efter för att försöka pricka en botten på börserna. I ingressen skrev jag bland annat “Dessutom tror jag att börserna bottnar för Q4 innan nästa krönika publiceras. Jag ser fortsatt en uppgång på marknaderna med start inom kort som totalt bör hålla i sig in i januari med potential på minst +7-10%.” Och det mina vänner är precis vad som hänt sedan förra veckan! Faktum är att S&P 500 nu på torsdagskvällen redan studsat +4,8% sedan botten förra fredagen. Nu bör botten för Q4 således vara inne och nästa vecka ska vi gå igenom hur jag arbetar för att prognostisera toppar. Men vi bör inte ha toppat för Q4 totalt sett redan efter en veckas rally och därför tänkte jag ägna veckans alster åt några mer personliga textrader. Idag är det halvdag på börsen för svensk del och jag hoppas att veckans krönika skänker viss värme i höstrusket. Mycket nöje!

Under högstadiet och gymnasiet jobbade jag kvällar och helger på Ica Kvantum. Det var ett mycket trevlig jobb och Ica som arbetsplats har fostrat mig i kundbemötande där min chef alltid påminde om att kunderna är de absolut viktigaste och de som betalar din lön. Således ska kunden alltid vara nöjd, mötas av leenden i kassan och bli kompenserad vid eventuella problem med tidigare inköp. En nivå av servicekänsla som jag tagit med mig genom livet sedan dess!

Jobbet som ”jourhavande chef” på kvällar och helger innebar ordentligt med ansvar för en butik som omsatte 400 mkr på årsbasis med omkring åtta personer i personalen under kvällstid. Ett hyggligt stort ansvar för en 18-åring kan tyckas. Men ordinarie chefer var aldrig mer än ett telefonsamtal bort om något allvarligt skulle inträffa.

Nåväl. Butiken stängde kl 22:00 sju dagar i veckan och exakt kl 21:45 kom alltid samma två personer in för att handla. Det var Mats, en överviktig man med händer som björnlabbar och hans följeslagare ”lindansaren”. De bodde på ett gruppboende i närheten och var ute på sin kvällspromenad. Först kom alltid Mats, vevandes med armarna längst sidorna med sin bara mage som tittade fram under fleecetröjan. Sommar som vinter. Efter honom kom lindansare, en man med smal kroppsbyggnad och som fått sitt smeknamn genom att han gick med ena foten framför den andra. Precis som på lina. En härlig duett!

Under mina många år på Ica hörde jag aldrig lindansaren säga någonting. Han var alltid tyst. Mats däremot skrockade varje gång han kom in genom dörren och räckte alltid fram björntassen för att hälsa.