När jag läser artiklar och inlägg om skuldsättningen både här hemma och i USA har jag fortfarande väldigt svår att köpa in i ett argument om “soft landing” eller ännu mer en “no landing”. Amerikanska hushåll har aldrig varit så skuldsatta som de är nu och räntorna skenar. Kommer allt verkligen bara att lösas på ett smidigt sätt och eknomin flyger vidare? Jag har personligen väldigt svårt att tro det. Jag kan ha fel förstås, men rubriker som denna gör i alla fall mörkrädd för hur den ekonomiska aktiviteten och därigenom bolagsvinsterna kommer att utvecklas under 2024.
“The US now has $17.1 trillion in household debt….$12 trillion in mortgages….$1.6 trillion in auto loans…. $1.6 trillion in student loans….$1 trillion in credit card debt….all of those are all time records.”
Allt fler amerikaner halkar också efter med sina kreditkortsfakturor. Faktum är att vi är på ATH-nivåer med en historik som går tillbaka till 1991.
Rekordhöga bolån ligger nu och taktar på ca 7,5% ränta på en amerikansk 30-års fast ränta.
Jag kan ha helt fel och allt löser sig på bästa sätt, men bilden ser klart utmanande ut för en ordnad mjuklandning. I efterhand lär centralbankerna komma fram till att de förde en för stimulerande penningpolitik under för lång tid och att man även stramade åt för hårt när väl inflationen tog fart. Räntehöjningar påverkar systemet med en lång lagg-tid, något som amerikanska aktieinvesterare verkar ha bortsett ifrån just nu i alla fall.
